| Lär av partiledarna i Almedalen |
|
Framträdande kommunikation fanns på på plats i Almedalen för att lyssna på partiledarna. Nedan några snabba kommentarer och reflektioner.
Reinfeldt: Folket - det är vi! Reinfelt pratade mycket om "vanligt folk". Vanligt folk, säger politikerna ofta. Uppenbart är det en grupp som politikerna inte själva anser sig tillhöra. Särskilt obehagligt blir det när vi hör det i Almedalen, i tal inför Sveriges politiska elit. Politik bygger på medborgarskap, på ett "vi". Begreppet vanligt folk saknar ett vi. ”Vanligt folk” skapar distans mellan politiker och medborgare – ett politiskt utanförskap. Det viktiga som talare är att få publiken att identifiera sig med talaren och budskapet - inte att skapa distans. För övrigt tyckte de flesta att Fredrik Reinfeldts tal började bra och självsäkert. Uppknäppt och roligt. Så gled det bort i hans vanliga, lätt kamerala retorik. Det är motsatsen till hur det bör vara. Det är ok att börja trevande – men det ska sluta starkt. Annars var Reinfeldt välrepeterad, självsäker och prövade på att "stå-uppa", det är modigt och kräver en erfarenhet som talare. Men är det verkligen som stå-uppare som vi vill se vår statsminister ett valår? Var inte statsmannaprofilen ett tillräckligt vinnande koncept?
Ohly: Koncentrera budskapet! Som talare kan man vinna mycket på att överraska! Ohly hade 11 punkter om välfärdens utbyggnad och byggde sitt tal på det. Den som vill bli ihågkommen ska begränsa sitt budskap för då blir det tydligt. Det stärker aldrig ett budskap att ha många punkter, förslag eller för långa listor.
Björklund: Att tala är inte samma sak som att spela plockepinn! Vi letar efter den röda tråden men hittar istället äldreomsorg, Afghanistan, höjd ränta, Saab, AstraZeneca, skolan, gas och energi, liberalismen och oppositionen. I plockepinn vinner den som plockat flest pinnar utan att rasera bygget. Ett tal ska tvärtemot bygga ett sammanhang och ett stegrat intresse. Att stapla fråga efter fråga bygger inget tal.
Olofsson: Vem är publik? I Almedalen har partiledarna en stor publik. Det är inte alltid ledande politiker möter en så stor grupp människor som står och lyssnar i 30 - 40 minuter. Många är inte ens sympatisörer men alla är genuint intresserade. Vilket tillfälle! Därför är det obegripligt när centerledaren talar till de redan frälsta. Det är inte de som står längst fram och applåderar man ska nå. Det är de som står längst bort man ska beröra. Det brukar annars Maud Olofssons energi och engagemang åstadkomma. Men igår nådde hon inte fram. Det är för lite skratt i Almedalen. Fredrik Reinfeldt tordes raljera och publiken fick tillfälle att skratta. Men roliga och varma skämt har vi inte hörts så många. Det går faktiskt att skämta om sig själv också. Det ger intryck av genuint självförtroende. Det gäller alla som ställer sig upp och talar. _______________________________________________________________________________________________________ Sahlin: Gör det oväntade! Att som talare inte göra det som förväntas av dig är en god regel för den som vill vara intressant och väcka nyfikenhet. I Almedalen bytte Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt position. Mona Sahlins var allvarlig och resonerande. Fredrik Reinfeldt raljerande och agiterande. Nya, oväntade positioner. Det kan bli intressant! Sahlin byggde ett sammanhang. Story eller berättelse - det tjatar alla om idag. Nu kom den. Politik som sammanvävd helhet. Inte ett antal politiska områden som staplas på varandra. Sakområden som deltar i en helhet. Inte som en räcka mer eller mindre angelägna åtgärder. Sahlins tal gjorde valrörelsen mer ideologisk. ________________________________________________________________________________________________________ Hägglund: snygg retorik men fall på eget grepp En bra retoriker kan lockas att välja det allt för säkra kortet i en svår situation. För Hägglunds del är det att använda sig av humor och metaforer. Det visade han prov på i sitt tal så till den milda grad att det faktiskt kändes lite för mycket. Att hitta metaforer för att förtydliga sitt budskap är ofta bra eftersom det oftare hittar vägen till våra känslor än vårt intellekt. Därför är det roligt och spännande när Hägglund hittar uttryck som "Jag inskränker, alltså finns jag" för att förklara sin syn på de röd-grönas politik. Likaså var det mycket fyndigt att beskriva oppositionens utspel att bjuda över alliansens satsningar på det gemensamma med: "Som ett eko från en sandlåda nära dig". Då har han på ett snygg och humoristiskt sätt sagt att han tycker att det är barnsligt. Och att jämföra de röd-gröna med ett fotbollslag hade verkligen sina poänger! Snygg och roligt beskrev Hägglund t ex laget som ett lag med bara vänserytterspelare som levererar det ena skruvade inlägget efter det andra och har en tendens att gå i halvlek (syftandes på 6 timmars arbetsdag). Men det blir för mycket av det goda. Att inte kunna säga språkrör utan att samtidigt också säga provrör, kömiljard (slömiljard), att tala om kreativitetskaviar som ska ner i tuben och Neilarmstrongkliv gör att Hägglund lite degraderar sig själv och sitt tal. Det är ändå valår.
|